Var ska lokala beslut fattas? I Rosenbad eller lokalt?

Miljöministern vill skärpa kraven på grönområden och ge kommunerna ökat stöd i sin planering av grönområden. Det låter bra men det riskerar en styrning som kan motverka miljösyften och mål. Jag tror att alla är mycket angelägna om att barn som vuxna vill ha tillgång till grön- och rekreationsområden liksom lekplatser inom rimligt avstånd. Kommunerna har planmonopol vilket ger oss den makt vi behöver för att utföra plan- och bygglagens (PBL) intentioner, nämligen en rimlig avvägning mellan olika intressen. Det hör bäst hemma på den lokala nivån. I en del områden måste man återskapa eller nyskapa grönområden. I andra delar av landet måste man leta efter invånare. I min egen kommun Sollentuna, norr om Stockholm, har vi en tredjedel bebyggelse, en tredjedel vatten och en tredjedel natur. Det kallas tätort.
En del befintliga grönområden måste förstärkas för att tåla ökad användning och en del måste ge vika för bebyggelse. Det finns olika miljömål som måste vägas samman. En förtätning av tätorterna ger bättre möjlighet till kollektivtrafik och fjärrvärme vilket är ett viktigt mål att uppfylla om vi ska kunna minska CO2 utsläppen alternativet är utglesning av bostadsbebyggelsen.
Samtalet mellan lokalpolitikern och lokalbefolkningen är den rätta platsen för olika avvägningar. Kraven och makten för politiken finns redan till stor del i PBL.
Sist gäller för lokalpolitiker som för ministrar en utvärdering på valdagen vart fjärde år och den är troligen överlägsen skärpta direktiv vad gäller en sammantagen möjlighet till livskvalitet.