Orimlig lag splittrar familjer

Jag skickade idag ut nedanstående uttalande men anledning av att Migrationsverket nu har kommenterat det ärende som jag beskrivit i en artikel på SvD:s Brännpunkt:

Orimlig lag splittrar familjer

Trots att en nybliven pappa varit sju år i Sverige, varav två som gift, tvingas han återvända till hemlandet för att därifrån söka stadigvarande uppehållstillstånd i Sverige. Det tar månader innan den Svenska ambassaden har tid att göra en intervju och det tar vanligtvis cirka sju månader för migrationsverket att handlägga ärendet. Det betyder i klartext att en nyfödd bebis skiljs från sin pappa i det första levnadsåret. I detta fall är pappan dessutom den starka resursen för barnet. Den lagstiftning vi har idag får orimliga och omänskliga konsekvenser.

- Barnperspektivet lyser med sin frånvaro i dagens migrationslagstiftning. Det visar bland annat det fall jag redogör för, menar Lennart Gabrielsson (FP), socialnämndens ordförande i Sollentuna.

- Migrationsminister Tobias Billström, det behövs ytterligare förändring i lagstiftningen från 2010 för att bättre säkra barnens rätt till sina föräldrar. Vad är problemet? Migrationsverket påstår att de redovisat dessa konsekvenser till dig, fortsätter Lennart Gabrielsson.

Barnperspektivet måste väga tyngre. Vi har råd till större genorisitet för att säkra barnens rätt.
Lennart Gabrielsson uppmanar Billström att ta ett nytt initiativ till en ny lag som minskar risken för att barns rätt går före byråkratiska handläggningar.

- Det finns rimligen inget problem att få en majoritet i regeringen eller riksdagen för ett sådant förslag. Så vad är problemet, avslutar Gabrielsson.

Oacceptabel respons från polisledningen

Enligt tidningen Mitt i Sollentuna avfärdar polisledningen mitt brev (nedan) i vilket jag påtalar att socialtjänsten måste få bättre hjälp från polisen för att kunna återföra ungdomar på rymmen till fortsatt behandling. Den moderata pressekreteraren framför, troligen på uppdrag från den moderata ordföranden i polisstyrelsen Anna König Jerlmyr, att de inte har för avsikt att ta upp frågan för diskussion i polisstyrelsen.

Agerandet är upprörande! Självklart ska inte politiker i polisstyrelsen ingripa i operativ verksamhet. Men om man som politiker har inställningen att polisstyrelsen inte har ansvar för hur polisens arbete bedrivs eller inte är intresserad av hur ärenden prioriteras och hanteras då bör man inte ta plats i polisstyrelsen. Efter 12 år i densamma vet jag att alla mina frågor om hur polismyndigheten klarade att hjälpa våldutsatta kvinnor gjorde att myndighetens arbete med våld i nära relation förbättrades. Det finns möjlighet att påverka!

Om man som politiker inte vågar ifrågasätta polisens arbete då har man tappat tror på att saker går att förändra och i detta fall drabbar det de utsatta barnen. Jag vill därför uppmana den moderata ledningen i polisstyrelsen att ställa några frågor till länspolismästaren:

1. Har polisen nödvändiga resurser för att bistå socialtjänsten för att förkorta rymningstiden för utsatta ungdomar?
2. Hur ofta förekommer det att inte polisen klarar att hjälpa socialtjänsten?
3. Finns det hinder i lagstiftningen som gör det svårt eller omöjligt att utföra uppdraget?
4. Finns det andra åtgärder från socialtjänsten som skulle kunna underlätta samarbetet?

Jag förväntar mig ett svar.

Till Polisstyrelsen: Rop på hjälp!

Jag skickade idag följande brev till Polisstyrelsen i Stockholms län:

Rop på hjälp!

Nu har det hänt igen! Polisen fanns inte till hands för att hjälpa en utsatt efterlyst ungdom. Ungdomen som var omhändertagen av socialtjänsten hade rymt från sitt boende och lokaliserats av anhöriga och socialtjänst. Polisen lät meddela att det inte fanns någon ledig polisbil att skicka. Detta leder till att ungdomen, som var i ett mycket bedrövligt skick, åter lyckas fly. Tilläggas bör att Socialtjänsten, till skillnad från Polisen, inte har laglig rätt att använda våld för att hålla kvar ungdomen.

Det är inte första gången som ungdomar flyr från behandlingshem och där stödet från polismyndigheten varit klart bristande. Dels hjälper Polisen inte till att söka efter ungdomen när en efterlysning gjorts samt socialtjänsten får ingen hjälp när ungdomen lokaliserats. Vi kan självfallet förhindra rymningar genom att placera barnen på de enda låsta anstalter som vi förfogar över (SiS, Statens institutions styrelse) men vi anser att öppna vårdinrättningar nästan alltid är att föredra om ungdomen ska få rätsida på livet. Att låsa in en ungdom som är utsatt är ytterst sällan till någon hjälp, tvärtom. Om vi ska ha en chans att erbjuda ungdomarna en bättre framtid så måste vi få stöd när personen väljer att avvika från sin placering.

Detta är ett starkt rop på hjälp! Ungdomarna som rymmer far ofta mycket illa under den tid de är på rymmen. Droger förekommer frekvent och som betalning använder ungdomarna det enda medel de har, sina kroppar. Då samhället inte söker efter ungdomen och förhindrar att de far illa så är det ofta ungdomen själv som ger sig tillkänna. Detta sker först när han/hon har farit otroligt illa och helt enkelt inte orkar längre.

Jag vill vädja till Polisstyrelsen om större engagemang och insikt om dessa ungdomars svåra situation och deras behov av stöd. Samhällets resurser måste sammarbeta för att i möjligaste mån förhindra att ungdomarna utsättsför hämningslöst utnyttjande. Tillsammans måste vi se till att ungdomarna snabbt återförs till den vård och omsorg som dom behöver.

Stödet till kvinnojourer måste öka

Jag skriver på Dagens Samhälles hemsida en artikel om kvinnojourernas situation. Dessvärre har stödet till kvinnojourerna inte ökat i takt med att kraven har gjort det. Dessutom måste vi göra det lättare för organisationer att delta i offentliga upphandlingar. Idag har organisationerna inte de resurser som krävs för att genomföra det som kommunerna önskar. Det krävs politiska beslut för att förändra situationen!

Politikerna ska tala direkt med utsatta barn

Idag får politiker höra barnens version om hur de har de via socialsekreterarna. Vi får bra underlag men nyanser försvinner lätt i skriftligt material. Socialnämnden har därför gett socialkontoret i uppdrag att ta fram en modell som möjliggör för barn och ungdomar att tala direkt med politikerna innan beslut fattas om deras framtid. Även de som lämnar socialtjänsten, som flyttar hem eller uppnår myndighetsålder, ska erbjudas ett uppföljningssamtal. Målet är att göra det bättre för respektive barn samt att ta reda på hur vi kan förbättra vårt arbete. Vi kan aldrig ha för mycket dialog.

Rivstart för ungdomsjobb

Äntligen nya förutsättningar till ungdomsjobb. Det tog drygt ett år från förslag till verklighet. Nu finns ett avtal på plats som ska ge ungdomar jobb och utbildning enligt det förslag jag föreslog i Sollentuna för drygt ett år sedan.

Läs mer om avtalet här.

Avtalet fokuserar på vård och omsorg men ger utrymme för andra områden som man lokalt blir överens om.
Det viktigaste nu är att Sveriges största arbetsgivare följer upp möjligheten och tar fram konkreta arbetsuppgifter och arbetsledningar så att ungdomarna får ett jobb att gå till. Ett tungt och viktigt ansvar vilar på kommun– och landstingspolitiker att omsätta detta avtal i konkreta jobbtillfällen. Annars blir det inte ett enda nytt jobb. Folkpartiet har i många kommuner och landsting lagt förslag till ungdomsavtal. Det har hittills inte gett några anställningar eftersom för det har saknas ett centralt avtal. Nu är det hindret undanröjt.

Vi behöver en rivstart. Vi vet att det tar tid att riva hinder. Våra ungdomar har inte tid att vänta.

Konkurrensutsätt inte kvinnojourerna

Staten kräver att kvinnojourerna, som har funnits i Sverige i 30 år, ska konkurrensutsättas. Därmed riskerar de välfungerande ideellt drivna kvinnojourer att konkurreras ut av verksamheter som saknar erfarenhet, kompetens och behövliga nätverk. Detta skulle drabba en utsatt grupp, kvinnor och barn som är i akut behov av hjälp.

Kvinnojourerna är skickliga på att hjälpa utsatta kvinnor och barn utifrån deras olika förutsättningar. Vi riskerar nu att gå miste om denna kompetens då staten vill att jag och andra socialnämndsordföranden ska upphandla verksamheten. Vi ska självklart ställa krav på kvalitet och rättsäkerhet men inte till vilket pris som helst. Viktigast är kvinnornas säkerhet. Det finns dessutom en risk att de kvinnor som inte vill ha kontakt med socialtjänsten låter bli att be om hjälp. Den risken kan vi inte ta.

Jag vill inte vara ansvarig för att väl fungerande kvinnojourer läggs ner eller riskerar omgärdas av så mycket byråkrati att de förlorar sina möjligheter att hjälpa utsatta kvinnor. Min uppmaning till regeringen och ansvariga myndigheter är att inte tvinga kommunerna att upphandla kvinnojourernas verksamheter. Återuppta istället en diskussion med kommunerna och kvinnojourerna om hur man ytterligare kan stärka utsatta kvinnors skydd och stöd. Då minskar vi risken att kvinnor av olika skäl känner sig tvingade att stanna i en livsfarlig relation.