Oacceptabel respons från polisledningen

Enligt tidningen Mitt i Sollentuna avfärdar polisledningen mitt brev (nedan) i vilket jag påtalar att socialtjänsten måste få bättre hjälp från polisen för att kunna återföra ungdomar på rymmen till fortsatt behandling. Den moderata pressekreteraren framför, troligen på uppdrag från den moderata ordföranden i polisstyrelsen Anna König Jerlmyr, att de inte har för avsikt att ta upp frågan för diskussion i polisstyrelsen.

Agerandet är upprörande! Självklart ska inte politiker i polisstyrelsen ingripa i operativ verksamhet. Men om man som politiker har inställningen att polisstyrelsen inte har ansvar för hur polisens arbete bedrivs eller inte är intresserad av hur ärenden prioriteras och hanteras då bör man inte ta plats i polisstyrelsen. Efter 12 år i densamma vet jag att alla mina frågor om hur polismyndigheten klarade att hjälpa våldutsatta kvinnor gjorde att myndighetens arbete med våld i nära relation förbättrades. Det finns möjlighet att påverka!

Om man som politiker inte vågar ifrågasätta polisens arbete då har man tappat tror på att saker går att förändra och i detta fall drabbar det de utsatta barnen. Jag vill därför uppmana den moderata ledningen i polisstyrelsen att ställa några frågor till länspolismästaren:

1. Har polisen nödvändiga resurser för att bistå socialtjänsten för att förkorta rymningstiden för utsatta ungdomar?
2. Hur ofta förekommer det att inte polisen klarar att hjälpa socialtjänsten?
3. Finns det hinder i lagstiftningen som gör det svårt eller omöjligt att utföra uppdraget?
4. Finns det andra åtgärder från socialtjänsten som skulle kunna underlätta samarbetet?

Jag förväntar mig ett svar.

Till Polisstyrelsen: Rop på hjälp!

Jag skickade idag följande brev till Polisstyrelsen i Stockholms län:

Rop på hjälp!

Nu har det hänt igen! Polisen fanns inte till hands för att hjälpa en utsatt efterlyst ungdom. Ungdomen som var omhändertagen av socialtjänsten hade rymt från sitt boende och lokaliserats av anhöriga och socialtjänst. Polisen lät meddela att det inte fanns någon ledig polisbil att skicka. Detta leder till att ungdomen, som var i ett mycket bedrövligt skick, åter lyckas fly. Tilläggas bör att Socialtjänsten, till skillnad från Polisen, inte har laglig rätt att använda våld för att hålla kvar ungdomen.

Det är inte första gången som ungdomar flyr från behandlingshem och där stödet från polismyndigheten varit klart bristande. Dels hjälper Polisen inte till att söka efter ungdomen när en efterlysning gjorts samt socialtjänsten får ingen hjälp när ungdomen lokaliserats. Vi kan självfallet förhindra rymningar genom att placera barnen på de enda låsta anstalter som vi förfogar över (SiS, Statens institutions styrelse) men vi anser att öppna vårdinrättningar nästan alltid är att föredra om ungdomen ska få rätsida på livet. Att låsa in en ungdom som är utsatt är ytterst sällan till någon hjälp, tvärtom. Om vi ska ha en chans att erbjuda ungdomarna en bättre framtid så måste vi få stöd när personen väljer att avvika från sin placering.

Detta är ett starkt rop på hjälp! Ungdomarna som rymmer far ofta mycket illa under den tid de är på rymmen. Droger förekommer frekvent och som betalning använder ungdomarna det enda medel de har, sina kroppar. Då samhället inte söker efter ungdomen och förhindrar att de far illa så är det ofta ungdomen själv som ger sig tillkänna. Detta sker först när han/hon har farit otroligt illa och helt enkelt inte orkar längre.

Jag vill vädja till Polisstyrelsen om större engagemang och insikt om dessa ungdomars svåra situation och deras behov av stöd. Samhällets resurser måste sammarbeta för att i möjligaste mån förhindra att ungdomarna utsättsför hämningslöst utnyttjande. Tillsammans måste vi se till att ungdomarna snabbt återförs till den vård och omsorg som dom behöver.